Ari’s fötter efter 300 km

5 dagars löpning
Idag svängde jag förbi på Brux för att titta hur Ari mådde efter 5 dagars löpning.
Jag hade med mig en flaska Ginger Ale och en djungelvrål saltlakrits klubba till Ari. Av egen erfarenhet så vet jag att just detta kan vara guld värt om och kan hjälpa en löpare igenom en eventuell svacka.

Ari's snacks

Nordisk mästare!
Ari hade precis sprungit förbi hans första del mål 300 km och är nu nordisk mästare på löpband!
Han hade planerat in en kort kaffepaus nästan precis samma tid som jag anlände så jag fick möjlighet att prata lite extra med honom. Sist vi sprang tillsammans var evigheter sedan under höga kusten marathon och Espoo 24 timmars.

Jag och Ari Pohjola

Skador och skavanker
Idag såg Ari riktigt pigg ut. Jag frågade om han hade några skador och skavanker. Han visade ena benet där en läkare markerat med penna ett stort område som var inflammerat. Ritningen var tänkt för att lättare hålla koll på om det skulle sprida sig.

Inflammation

Han konstaterade att benet var mycket bättre idag. Första dagen var värst för då gjorde det ont, men turligt nog hade benet återhämtat sig.

Fötterna då? Jo, de levde. Han visade sina inlindade fötter där både blod och var trängde igenom bandagen.  

Ari's fötter

Intressant att se hur fötterna och insidan av skorna ser ut efter några dygn till… Kanske så här? eller så här?

Alltid när Ari köper nya skor så brukar han springa in dem genom att springa ett Marathon. Han gjorde precis samma sak nu, fast inte bara med ETT Marathon så det är inte konstigt om han hade lite ömma tår…  
Det är känt att ultralöpare brukar ha ett par storlekar större på sina löparskor än sina vanliga skor. Det gäller samma sak för Ari, men han önskade just nu att han hade ett par storlek 50 istället för 49, men de hade inga större på sportaffären.

Nya skor

Bröstvårtorna var tejpade också, men naturligtvis i förebyggande syfte som proffsen gör, så där hade han klarat sig riktigt bra.

Bröstvårtor

Blodiga bröstvårtor är ett känt fenomen…

På ena armen hade han däremot svidande skavsår. Jag undrade vad det vita skummiga kladdet på armen var då jag inte sett något liknande i löparsammanhang.

Skavsår och Idomin

Ari visade tuben. Det var helt enkelt vanlig Idomin salva som han hade smörjt på. Min egen favorit är Inotyol. Den är helt överlägsen när det gäller att skydda huden på ett flertal ställen. Det håller till och med i ett dygns regnlöpning! Vad synd att jag inte visste om hans skador innan jag åkte förbi för då skulle jag ha tagit med lite.

Sommarlöparplaner
Några av hans arbetskompisar hade kommit förbi för att prata med Ari.

Ari's arbetskompisar

De diskuterade sommarlöparplaner mellan Skule och Örnsköldsvik. Låter lovande!
Vi kan ha energistopp hemma hos mig.

Sommarlöpning

Dags att springa igen
Det började bli dags för Ari att fortsätta springa igen efter ca 10 minuters paus. Han gjorde de sista distans uträkningarna, checkade mobilen, visade sitt lilla matförråd (jag glömde fråga hans fru som jag träffade tidigare i veckan vilken kvällsmatmeny hon planerat åt Ari de kommande dygnen), svepte sitt kaffe, drack lite blåbärsoppa, smakade på klubban som jag hade tagit med mig till honom och tryckte på startknappen.

Kaffepaus, kontorssysslor, fredagsgodis.

Mental styrka
De som inte riktigt förstår det här med ultralöpning eller träning över huvud taget förringar gärna andras prestationer genom att spydigt diskutera löpbandets lutning eller löparhastigheten och försäkra att de själva skulle klara av det utan problem. Det skulle vara väldigt intressant att höra deras kommentarer efter att de själva sprungit i bara ett dygn…

Det är klart sexigt med en man med mental styrka och låg vilopuls!

Ari Pohjola’s rekordförsök i 168 timmars löpbandsultralöpning!

Klockan 12.00 idag startade Ari Pohjola att springa på löpbandet på Brux i Örnsköldsvik.
Hans planerade sluttid är kl 12.00 den 19/3.
Det går att följa honom via länken http://allehanda.se/mer/rekord på Örnsköldsviks Allehanda.

Jag kunde inte låta bli att titta förbi och blänga avundsjukt efter jobbet idag.  Inte avundsjuk på att springa på länge på löpband, utan avundsjuk på att han lyckats planera in och prioritera så mycket löpartid den kommande veckan.

Ari hade sprungit i ca 7 timmar när jag träffade honom. Det var ganska varmt i rummet och han hade fläktar som blåste på honom. Typiskt ultra snacks som chips, vatten och sportdryck var uppdukat .

Han var inte speciellt påverkad ännu, men naturligtvis lackade svetten och han berättade att han redan började känna av saltbehovet. Han hade ca 15 minuter kvar till en av hans inplanerade pauser och han började prata om köttbullar.

Han berättade att upplägget för veckan var att ta det lite lugnt första dagen (Han hade redan sprungit över 50 km!) för att mjuka upp kroppen inför resten av veckan. Sedan skulle han fortsätta med minst en marathondistans per dag och ca 6 timmars sömn per kväll. Eftersom ingen har försökt ge sig på denna typ av rekordförsök i norden ännu så tänkte han ta det lite ”lugnt”.

Ari har mobilen bredvid sig och laddar själv upp lite resultat via sin mobil. Bara det att smsa springandes på löpbandet är en talang!

Bara den som själv provat på att springa riktigt länge förstår svackorna som garanterat kommer att dyka upp under tidens gång (den första efter ca 12 timmar) och den otroliga psykiska prestationen att fortsätta springa fast hjärnan börjar skicka övertalande och lockande sluta-springa-signaler.  

Själv blir jag less efter bara en mils springande på löpband…

Tyvärr kunde jag inte stanna så länge och prata med Ari, men kanske hinner jag förbi ännu en gång innan veckan är slut.

Heja, heja Ari!

Ultralöparkramar från Lisse

Swedish Alpine Ultra 110 km

Då har jag sprungit min första fjällultra 110 km mellan Nikkaloukta och Abisko. Det var verkligen en löparupplevelse utöver det vanliga.

Nikkaloukta-Abisko 110 km på Kungsleden

Det tog på att resa från före 05.00 på morgonen med de norrländska tågen som inte fungerar som de ska, men jag fick åtminstone trevligt sällskap från Umeå när jag hoppade på samma tåg som Mats och Micke från Team Fakta.

Team Fakta - trio

Väl framme i Nikkaloukta möttes vi upp med bil av arrangören Roland Engström, vilket jag uppskattade oerhört. Han var mycket pratsam och skjutsade oss efter önskemål från vår sida till en liten ICA butik där vi kunde köpa löparproviant inför det kommande dygnet på fjället.

Roland Engström

Som vanligt föredrar jag riktig ordentlig energi- och saltrik mat på mina längre löparturer istället för piller och pulver och jag har tillräckligt med erfarenhet nu för att veta vad min kropp behöver under ett lopp. Det som var utmaningen under detta lopp var att jag måste bära med mig rätt mängd mat redan från start för det kommande dygnet och det var mycket osäkert vad som skulle komma att finnas i fjällstugorna längs vägen eller om de över huvud taget skulle vara öppna när vi anlände till dem.

Min matpackning bestod av 6 väldigt energirika fettbildande hällakakor med extrasaltat smör, stora mängder vitlökssalami, MYCKET  31-procentig Brie ost och mycket isbergssallad för vätans skull. Utöver denna basmat hade jag 4 clementiner, en liten påse saltade nötter/torkad frukt, ett paket salta katten, en Cola, en flaska Proviva mango, några Resorbtabletter med apelsinsmak och ca en liter vatten i vattenblåsan.

Brie och salami

Efter vi hade shoppat mat passade vi på att köpa dagens lunch/middag i Kiruna, vilket blev Thai-mat innan vi åkte vidare till Nikkaloukta.  Jag var glad att jag gjorde det då jag senare insåg att jag inte tyckte att matutbudet och matkvaliteten i Nikkaloukta matchade priserna.

I Nikkaloukta inkvarterades vi i små söta stugor. I min stuga var vi 5 personer.  Det var riktigt varmt i stugorna och det var tydligt att myggen kände av det kokande blodet i våra ådror så vi gjorde vad vi kunde för att stänga ut dem. I stugan fanns 4 våningssängar och jag som var kortast fick en extrasäng vilken jag tog enbart madrassen från och placerade den på golvet i ett litet tvättrum. Eftersom jag sov på golvet så tror jag hade det minst en grad svalare i min skrubb så jag hade nog bästa platsen. Jag som hade varit vaken sedan kl. 04.00 gick och lade mig först och hade nu nytta av tidigare tävlingar då jag insett fördelen med att ha med mig öronproppar i packningen.

På morgonen åt vi rejäl frukost och sedan vägde vi våra väskor innan start. Min ryggsäck vägde fullpackad med mat, dryck och reservkläder ca 4 kg.

4 kilo

Vid 9-tiden var vi 5 löpare som stod startklara på startlinjen. Mats, Micke, Daniel, Franklin och jag.

Startfältet: Franklin, Micke, Daniel, jag och Mats.

Det var riktigt varmt och myggen sög blod genom kläderna på oss. Jag kände mig tvingad att ha långbyxor på mig trots att det var alldeles för varmt att springa med det.

Vi stack iväg glada i hågen i en skön takt och myggorna var glada och verkade också tycka att det var en njutbar takt…

Njutande mygga

Mobiltäckningen upphörde ganska omedelbart efter att vi sprungit våra första kilometrar.

I början av loppet mötte vi en hel del utländska och inhemska vandrare. Jag insåg väldigt snart att det är här karlarna som man vill ha håller till. De var brunbrända och muskulösa och bar leende på tung packning. Ibland lagade de mat i den vilda naturen och alla gånger möttes vi av en trevlig hälsning.

Girls, nästa tjejresa blir kanske en vandringsresa?

Första sträckan var lättsprungen men jag insåg ändå ganska snart att den var mycket stenigare än jag förväntat mig. Jag vrickade vänster fot två gånger inom de första fem kilometrarna vilket gjorde att jag blev försiktigare och fick en annan respekt för underlaget eftersom jag visste att det var många kilometrar kvar.

Stenigt underlag (Foto:Mats Dänsel)

Det var varmt och svettigt och ryggan var tyngre än normalt så därför fick jag ganska tidigt skavsår på ena axeln och tvingades stanna till och bli omplåstrad med Leukosilk av Micke som naturligtvis hade med sig de flesta förnödenheterna i sin rygga.

Första korta stoppet var i Ladjujavri . Där passade jag på att gå på dass, vilket jag inte skulle glömma i första taget då en stor del av Lapplands myggor hade lagt sig i bakhåll under dasslocket.

Bakhåll

Här fanns även Lap Dånalds där man kunde beställa renburgare. Synd att det var lite för tidigt in i loppet för att man skulle ha ett behov av ett varmt mål mat.  Jag gick dock in i caféet för att undersöka möjligheten att köpa lite mjölk. Personalen var väldigt förvånad. Det var inget som någon brukade vilja köpa. Utbudet bestod enbart av torrmjölk vilket inte var tillräckligt lockande för stunden.

Jag var inställd på att jag skulle springa hela sträckan själv då jag visste att killarna var mycket mer tränad än mig men tur för mig så bestämde de sig redan i början av loppet att löparsäkerheten var viktigare denna gång än att springa snabbt så jag skulle komma att få trevligt sällskap hela vägen.

Redan efter första korta stoppet skulle jag föresten ha sprungit vilse om jag hade sprungit ensam. Jag var inte rätt utrustad med GPS och grejer som man borde utan trodde att jag skulle hitta ändå då vi skulle hålla oss längs en vandringsled. Så fel man kan ha. Jag tror i och för sig att jag skulle ha hittat på egen hand också till slut, men det skulle väl ha dröjt en vecka eller så…

Vi fortsatte springa i den mån det gick. Leden var tekniskt avancerad. Jag försökte jämföra den med andra lopp och kunde konstatera att vissa delar av SUM med hala rötter på hösten kombinerat med Urskogsloppets blötaste och mest ojämna delar kommer lite i närheten av alla stenar och stenrösen längs Nikkaloukta-Abioskosträckan.

Stenrösen (Foto:Franklin Wood)

Det var härligt att springa längs de mer öppna vidderna där det blåste en aning så att våra förbaskade bevingade förföljare med blodsugningsutrustning lämnade oss ifred. Fjällen var dessutom otroligt vackra och om man inte skulle ha behövt koncentrera sig ordentligt på vart man satte fötterna så skulle man säkert ha njutit ännu mer av utsikten. På vissa ställen mitt ute bland ingenstans stod det skyltar med texten Meditationsplats.

Meditationsplats

Jag förstår tanken med meditation i lugnet och den vackra naturen, men aldrig i livet att jag skulle stanna till och stå stilla utan fem lager mygghattar och några bitsäkra overaller på mig.

Mina löparkompisar var verkligen ett helt suveränt gäng att springa med. Det kändes som om de höll lite extra koll på mig under hela loppet. Vid ett tillfälle tappade jag naturligtvis min enda Cola i en av de forsande bäckarna vilken Franklin genast hoppade i och fiskade upp utan tanke på sin egen säkerhet.

Min hjälte Franklin Wood

Under hela loppet så turades dessutom Franklin och Micke om att springa bakom mig och kvasta så jag inte sprang vilse.

Navigeraren Mikael Forsström

Mats som oftast höll sig i täten med Daniel vände sig om och vinkade ibland och när vi kom till Kebnekaisestugan så delade Daniel med sig av sin Sportslick.

Leende Mats Dänsel

Snälle Daniel Becker (Foto: Mikael Forsström)

Kebnekaisestugan var fin och man kunde handla lite småsaker till överpris som FjällCola, chips och enklare varm mat, men det var fortfarande torrmjölk som gällde om man ville dricka mjölk.

Efter ett stopp gav vi oss iväg på nya äventyr. Många av partierna var riktigt blöta då leden gick över en massa isande fjällbäckar med snöpartier och osynliga spänger. Mabs Sport kompression sockar kombinerat med tår insmetade med Inotyolsalva är en helt suverän kombination som jag varmt rekommenderar om man ska springa långa sträckor utan att få blåsor på fötterna trots blöta strumpor. Det fungerar riktigt bra under ett helt dygn.

Blöta fötter (Foto:Franklin Wood)

Snart kom vi till Singistugan. Där fanns det vandrare som låg och sov så vi fick smyga lite. Mats och Daniel bjöd på varm buljong och jag passade på att byta ut min funktions-t-shirt till en långärmad AKLIMA WOOLNET 120 g soft merino wool. Den var helt suverän när det gällde att hålla sig torr och varm och det var då en himla tur för det priset! (Tjejmodellen med täckta bröstpartier är snyggare än den för män som inte har det) Ullnätet kanske inte var optimalt som myggskydd, men å andra sidan tror jag att det skulle bli alldeles för jobbigt att springa med bepansrad skoteroverall.

Stärkt efter klädombyte, energirik macka och varm buljong satte vi fart igen. Det gick fortfarande stadigt framåt, men jag tror att besvikelsen över att vandringsledens underlag var betydligt mer lämpad för vandring än löpning gjorde några av oss en aning frustrerad. För egen del så tror jag det var min överlevnad för att tack vare det så halkade jag inte alltför långt efter.

Återigen var jag tacksam för att Micke hade laddat ner en rutt i sin GPS. Leden som bestod av typ 90%!!!???(Lätt överdrivet ) stenbumlingar var märkt med något så dumt som stenar! Hur lätt tror de egentligen att det är att på avstånd se dessa stenar bland alla stenar?!

Otydligt märkt vandringsled

Jag kan konstatera att det inte är lätt och då har jag till och med mer perfekt syn (1.20) än normalt efter att för några år sedan ha korrigerat min närsynthet med LASAK.

Jag höll mig hack i häl med min trygga klubbkompis Micke för att vara säker på att hitta rätt.

På flera ställen längs leden var det hängbroar av metall. De var riktigt läskiga. Jag skulle inte vilja vandra där med varken hundar eller barn. Det var säkert nästan en meters glugg upp till första säkerhetsräcket och man kunde lätt rulla över brokanten ner i alla forsande bäckar eller på vassa stenrösen om man hade oturen att snubbla till precis när man gick över bron. Jag är riktigt förvånad faktiskt att säkerheten på en sådan allmän plats är rent ut av urusel. Turligt nog så snubblade vi till och ramlade bara omkull några gånger på andra mindre farliga ställen.

Hängbroar (Foto:Franklin Wood)

Snart kom vi till Sälkastugan. Där jobbade riktigt trevlig personal. De bjöd på saft helt gratis och var genuint intresserade av våra strapatser. I affären kunde man köpa alla möjliga sorters torrmat om man hade velat samt läsk, öl och lite annat smått och gott. Tro det eller ej, men jag drack några klunkar öl som Micke köpte (vilket är MYCKET ovanligt när det gäller mig) innan vi fortsatte och den beska ölsmaken kändes riktigt bra efter att jag redan druckit upp min söta Cola och Proviva.

Vätskeintag (Foto:Mikael Forsström)

Vädret hade varierat under loppet och vi fick känna på både, hetta, vind, sol, snö och regn. När vi kom till Tjäkjapasset som var banans högsta punkt började det regna och blåsa ordentligt. Det var riktigt brant och hur jag än försökte charma Micke som inte sprang så långt före mig att bära mig så lyckades jag inte. Det var nu som jag fick hjälp av Salta katten. Det var helt suveränt att bara fokusera på att äta lakritsgodis hela vägen upp till toppen.

Salta katten

Äntligen såg jag vindskyddet som killarna redan hunnit in it. Jag skyndade mig in jag också innan jag regnade eller blåste nerför berget igen.  Jag kände inte för att bestiga denna igen.

Vindskyddet var enkelt och det fanns inte mycket mer än en kamin som man kunde elda i om man skulle stanna längre. Det kändes motigt att ge sig ut i ruskvädret igen, men vi tog mod till oss och gjorde det till slut ändå efter att ha ätit lite och stannat till aningen för länge. Tack och lov så hade Micke som vanligt varit förutseende och packat ner dubbla regnponchos som han delade med sig med mig. Det skulle visa vara väldigt välbehövligt.

Regnponcho (Foto:Franklin Wood)

Det regnade och blåste och skulle jag inte ha haft regnskyddet så skulle det ha varit betydligt svårare att hålla värmen fram tills nästa vindskydd. Den kommande sträckan var ett öppet blåsigt landskap över ett enda stort avlångt stenröse. Jag halkade på efterkälken ganska rejält, men tack vare att det var ett öppet landskap och flera kilometers sikt så kunde jag se killarna framför mig hela tiden.

Vi såg alla fram emot att få komma in i Tjäkjastugans värme. Det började bli sent på kvällen och vi hade sprungit sedan klockan nio på morgonen. Jag tror vi alla blev förvånad då vi bland alla trevliga löpare och vandrare stötte på en riktig ”skata” utan kunskap över huvud taget om kundbemötande.   Det var en dam i 50-60 års ålder som spärrade stugan för oss och sa att vi inte fick komma in eftersom vi löpare inte föranmält att vi skulle komma och att den var full. Vadå föranmält? Hur gör man det? Telefonerna fungerar ju inte ens uppe på berget. Måste vandrare göra det också? Vad är det för skillnad på fem löpare utan packning och fem vandrare med massor av packning? Jo, vi löpare tar mycket mindre plats! Hon upplyste oss även att det skulle kosta 60 kr per person att använda stugan (40 kr var den uppgift vi fått innan loppet), men att vi minsann inte skulle få använda den. Själv hade hon säkert åkt helikopter till stugan…

Lat skata

Det var ca 13 km till nästa stuga och vi ville inte riskera att få detta bemötande igen om 13 km om skatan hade en tvillingsyster eller klon som var lika elak i nästa stuga, för då skulle vi inte få komma inomhus i värmen då heller för den återhämtning som vi faktiskt behövde denna tid på dygnet.

Turligt nog så var jag i sällskap med mina extremt trevliga löparkompisar vilka har extremt tålamod i alla situationer och de lyckades till slut tämja skatan och få rabatt på ”inträdet”. Det var tur att jag inte var den som anlänt först. Jag skulle nog ha plockat fjädrarna på henne och fortsatt med låg energinivå och dåligt humör till nästa stuga…

När vi väl kom in i stugan så fanns det massor med plats. Man kan ju undra vad skatan hade varit orolig för. Att vi var för tjocka och skulle fylla upp stugan eller att vi var så vilda och fulla med energi att vi skulle ta sönder hela stugan?

Det enda som jag förstår att hon kunde oroa sig för var att vi skulle hänga upp våra stinkande kläder i torkrummet som var avsedd för vandrare. Det var naturligtvis det första vi gjorde och för övrigt stank rummet redan.

Efter lite varm buljong och vila så hade vi tillräckligt med ork att fortsätta till nästa stuga även om det tog emot att fortsätta ut i den svala luften.

Den kommande sträckan hade mer buskar och mer mygg. Jag blev naturligtvis biten som bara den. Och jag tror inte på mina löparkompisars teori att den som tänker mest på sex blir mest biten! Jag smakar bara naturligt godast av oss fem

Alesjaurestugan ser man flera kilometrar innan man ens är i närheten av den. Den som sprungit femmilaren på training camp i Monte Gordo vet precis vad jag menar då man ser Yellow hotel på samma sätt säkert en mil innan man når fram dit.

Vi nådde i alla fall fram till den till slut och det var verkligen en fristad efter besöket i ”Skat-stugan”. Det var mitt i natten nu och stugan var helt tom. Det var varmt och inbjudande. Killarna sträckte ut sig på bänkarna och Daniel gjorde akrobatiska stretchkonster på golvet.

Latmaskar (Foto:Mats Dänsel)

Termosar stod uppdukade med te och kaffe och det fanns lite kakor och mazariner. Det fanns en skylt med överkomliga priser och en liten plastmugg som man kunde lämna kontanter i. Jag hade dessvärre inga kontanter då jag fått informationen att man hellre ska betala med kort uppe i fjällstugorna. Killarna samlade ihop lite pengar och jag tror inte att de gick back på oss trots att jag är skyldig för en mazarin tills nästa besök.

Nu var det ungefär 20 km kvar till Abisko och det var motigt att sticka iväg, men just nu var den här typen av lopp där man springer från A till B mitt i ingenstans en fördel för jag kan tänka mig att många skulle ha brutit vid det här laget om det varit lättare att ta sig härifrån.

Fötterna var riktigt trötta efter att ha balanserat på stenar i så många timmar. Strumporna var blöta efter att vi vadat i iskallt vatten upp till knäna i fjällbäckarna och nu bara sprang jag och Micke genom alla vattendrag utan att ens försöka akta fötterna. Eftersom vegetationen var buskig och marken fuktig omgavs vi nu av FETA mygg som inte hade några bantningsplaner.  Det var nu som jag för första gången i mitt liv insåg en fördel med att bära burka.

Mygg-burka (Foto:Mats Dänsel)

Oturligt nog behövde jag uträtta mina behov under just denna sträckan och jag kan ju bara påpeka att trosor är en underskattad myggfälla. Jag fångade minst 20 myggor i mina…

Myggbiten (i alla fall jag) och trötta anlände vi till Abiskojaure stuga. Där sov folk och vi inkvarterade oss i en vedbod istället.

Paus i vebod (Foto: Franklin Wood)

Nu gjorde fötterna ont och jag körde samma taktik som jag gör när jag brukar springa 48 timmars i Skövde. Ligga med fötterna i högläge en stund och hoppas att blodet åker tillbaka så att fötterna sväller av. Jag åt mina sista nötter och torkad frukt och sköljde ned det med vatten och en Nabumeton (NSAID värktablett).

Nu var det bara ca 13 km kvar till Abisko och det började bli väldigt varmt igen. Solen gassade och svetten lackade. Jag mådde lite illa och det vet jag att jag brukar göra runt 12 mil och försökte tänka på att det kommer att gå över. Det gick ju inte direkt att bryta så att jag fortsatte. Mats, Franklin och Daniel stack iväg ganska snabbt före mig och Micke. Jag hängde med Micke som hade gpsen men trots detta sprang vi lite fel den sista sträckan.  Maxtiden för loppet var 24 timmar och helt plötsligt när vi slutligen närmar oss Abisko blir marken lite mer springbar och Micke får fart som en gasell. Jag hade ju inget annat val än att hänga på om jag ville hitta till målet så vi sprang mycket snabbare nu och vilket underbart ljud när mobilen i ryggan återfick täckningen och smsen rasslade in, civilisation!

Det var underbart att springa i mål i värmen. 23 timmar och 56 minuter! De andra killarna sprang i mål ungefär en kvart innan oss. Jag klarade 24 timmarsgränsen tack vare Micke.

5 st Swedish Alpine ultra finishers

Tankar efter loppet: Det känns skönt att ha sprungit sträckan i fjällen. Det var otroligt vackert, något nytt för mig och en utmaning eftersom underlaget kombinerat med distansen och noll energi- eller säkerhetskontroller från arrangörens sida gjorde att min egen ultraerfarenhet var ett måste.  Jag skulle inte rekommendera loppet för någon ultranybörjare, däremot så tror jag att sträckan är perfekt för ett gäng löparkompisar som vill träna och springa ett gemensamt långpass under ett dygn eller två (även nybörjare kan vara med då om mer ultraerfarna är med och stöttar).

Formmässigt så kände jag mig ganska tränad trots att jag inte sprungit några långa pass på evigheter. Det är tydligt att mina regelbundna tvåmilare med mycket uppförsbackar kombinerat med bugg har varit tillräckligt. Dansen har faktiskt gett mig helt andra muskler runt knäna vilka fungerar rätt så bra i terräng. Tack Anders!

Tack Roland Engström för initiativet till tävlingen och tack alla mina fina löparkompisar för underbart sällskap hela vägen!

Mats text och bilder: här

Mickes bilder: här

Mickes berättelse: här

Franklins bilder blandat med några av mina: här

Franklins berättelse: här

Daniels berättelse kommer nog att kunna läsas här

40-års kalas i skogen

Det var dag för TEC igen. Efter 11 dagars non stop work såg jag fram emot att vara ledig och springa ultra. På senaste tiden har det varit mycket jobb och lite sömn och lite löpning. Jag använde mig av alla möjliga hus- och apotekskurer för att hålla sjukdomar borta innan start. Jag lyckades relativt bra. På torsdagen åkte jag ner till Stockholm, vilket var en dag tidigare än jag egentligen ville eftersom jag måste infinna mig på ett jobbmöte i Stockholm. Efter jobbet passade jag på att träffa klubbkompisen Mikael Forsström.

Mikael Forsström

Han var lite förkyld men i alla fall vältränad med många mil i benen. Vi gick ut och käkade asiatiskt för att ladda alla energidepåer. Vi halvrullade ut från restaurangen efteråt.

Första natten i Stockholm tillbringade jag hos min kompis Jessica. Vad kunde passa bättre än att passa på att titta på hennes söta Selma som nyss kommit till världen.

Selma

Jag tror att Jessicas katter var lite lätt sura på nykomlingen och den ena katten var extremt kelig och tyckte att gästsängen där jag sov var en väldigt bra plats att ligga och sträcka på tassarna. Dagen efter lade hon sig demonstrativt på plats på min resväska…

Extra packning

Efter ett snabbesök på mitt gamla jobb i Tyresö så lånade jag Jessicas kök för att förebereda lite mat inför loppet. (Hälften av maten glömde jag naturligtvis sedan kvar hos Jessica men tack vare Jessica och Mats Dänsel så fick jag den levererad innan start. Tack, tack, tack!)

Springmat

På fredag kväll åkte jag ut till Täby Park hotell som låg ca 300 meter från start. Där träffade jag på en massa löpare och precis när jag anlände så höll Emelie Andersen föredrag för löparna om vikten att äta och hålla sig varm under loppet.

Efter att ha minglat lite med löparna blev det en tidig kväll. När jag vaknade på morgonen fick jag som vanligt ett peppande (not!) samtal från min mor som jobbar på akuten och är duktig på att berätta på vilka olika sätt jag kan dö under loppet. Förutom det så berättade hon att min yngsta son hade insjuknat i magsjuka och att hon nu måste stanna hemma från jobbet med honom. 

Magsjuka

Mina tankar började genast mala när det gällde funderingar på att ta sig hem med ett tidigare plan. Som det var nu så fanns det enbart platser kvar till Umeåplanet på söndag efter loppet, vilket kändes extra jobbigt eftersom det skulle innebära att det skulle dröja ungefär 55 timmar från startmorgonen innan jag skulle hinna hem till min säng i Övik och äntligen få sova efter loppet. Denna tanke var nog det som skadade min vilja mest av allt under det kommande loppet.

Jag försökte skjuta undan tråkiga tankar och fokusera på loppet. Det var så kul att återse alla löparkompisar! Det kändes som om jag kände de flesta även om det var många för mig nya löpare på plats också.

TEC-löpare innan start

Startskottet gick och i överlägsen arrangörsanda smattrade naturligtvis färgglada fyrverkerier när löparna gav sig iväg ut på första varvet.

Fyrverkerier i skogen

 

Underlaget var riktigt bra i år. Torrt och isfritt. Däremot var det fruktansvärd motvind som höll i sig längs några sträckor nästan hela loppet. Jag nästan lättade från marken av blåsten och jag fick riktigt ta i för att ta mig framåt.

Motvind

Det kändes bra att springa igen. Sist jag sprang långt var på 24 timmars i Finland så jag hade ingen aning hur muskler och leder skulle reagera på distansen, men som vanligt kändes det som om man kom in i andra andningen runt tre mil och det kändes bra. Vid fyra mil förstördes njutningen genom att jag blev påmind att jag fortfarande är en fertil kvinna i mina bästa år som fortfarande har regelbundna kvinnliga veckor på absolut fel veckor! Om jag var en person som skulle svära skulle jag ha gjort det nu. Jag fick snabbt hoppa in i skogen och plocka fram lämplig antiblödningsutrustning ur ryggan… 

Anti-blödningsutrustning

Fram till sju mil gick det relativt smärtfritt trots detta , men då kom nästa motgång. Jag var helt övertygad att jag precis avklarat hälften av loppet, dvs. åtta varv när de ropade i högtalarna att jag just avslutat sju varv. Jag blev så besviken för att en del av min plan var att klara av att springa hälften av sträckan innan jag behövde ta fram pannlampan, plus att jag hade ett litet hopp att jag skulle hinna med ett tidigare plan hem till Övik. Det var inget att göra annat än att bita ihop och fortsätta tuffa framåt i mörkret.

Inga sura miner

Min pannlampa i år var kass och tack och lov så fick jag låna en lånelampa av de förutsedda arrangörerna. Bernt Hedlund, min underbara pacer hjälpte till.

Gud vad sakta det gick nu. När man börjar tänka saker som hur många timmar det är kvar istället för varv då börjar det bli farligt.

Långa varvtider

Ultralöparen, läkaren och funktionären Magdalena Elinder hjälpte mig att linda knäna under natten och både muskler och leder kändes riktigt bra och jag hade inga problem med att hålla mig vaken. Jag tyckte inte heller jag hade något problem med kondisen, vilket jag tyckte var överraskande. (Det tråkiga löpbandet kanske har gett något trots allt). Det som däremot fått mig att prestera sämre de senaste långloppen är illamående. Även denna gång blev jag lite lätt illamående. Janne bjöd på ingefära godis som skulle mildra illamåendet.

Ingefäragodis

Jag spydde dock bara en gång under loppet och det var pga. av att jag satte en riskaka med smör i fel strupe. Stackars Bernt som fick stå och titta på.

Någon gång efter tolvslaget på natten så hade det blivit den 10:e april och när jag varvade så sprang arrangörerna fram med ballonger och de smällde fyrverkerier. Vilken underbar födelsedagsfest. Bara en massa trevliga löparmänniskor och jag behövde inte ens skicka ut inbjudan till kalaset eller stå för tilltugget. Kristina Paltén gav mig ett födelsedagskort som det stod 4 år på. Forever young!

Forever young

Vid 100 km var jag säker på att jag skulle ge mig. Jag bara tänkte på det där förbaskade flyget som jag ville hinna med. Tack vare att en Linnéa pacer  (som jag inte kommer ihåg vad hon hette), Janne och Bernt tjatade alla tre på mig så fortsatte jag till 120, 7 km trots att jag tappade delar av viljan redan vid 70 km.

Janne (Jan Söderkvist) var själv ute och sprang när jag slutade springa och jag kunde smärtfritt smita in i omklädningsrummet och duscha utan att han skulle protestera. Det skulle inte ha förvånat mig om jag hade fortsatt fyra varv till om han hade hindrat mig att byta klass. Han är helt suverän på att övertala!

Mitt bästa ultratips: Se till att boka flyg, skjuts och boende på ett sådant sätt att det omöjligt kan påverka viljan att sluta springa innan springtiden är slut.

Efter loppet tog jag en taxi direkt till flygplatsen. Jag hade så tur att jag fick plats på ett flyg till Övik. Jag tog in på Rest and Fly på Arlanda och tårarna rann nerför kinderna när jag bokade rummet. Det var så pinsamt. Jag har sett andra löpare gråta under ultralopp utan att kunna rå för det och nu hände samma sak mig utan att jag var ledsen. Jag försökte förklara för den förvånade tjejen i receptionen att jag inte var ledsen utan bara hade varit vaken i 37 timmar och att jag egentligen var glad.

Gråtande på Arlanda

Jag slocknade på sängen på tre röda… Jag sov två timmar och sedan hoppade jag på planet till Övik.

När jag kom hem fick jag magsjuka och feber! Jag gick ner 6 kilo ofrivilligt denna helg, men kul hade jag haft trots allt.

Oj vad skönt det var att komma hem. Efterlängtad var man också.

Välkomstkommittén

Jag fick nästan ingen träningsvärk alls efter loppet och även i år lyckades jag av misstag norpa åt mig en silverplats och pris på 75 miles.

Som vanligt fick man i år en riktigt fin och användbar sak i startpåsen. En fin blå TEC-munkjacka!

TEC-munkjacka

Samtliga resultat TEC

Fler bilder TEC 2011

Jag känner mig riktigt laddad inför nästa lopp som är S:t Olavsloppet !

Revanschsugen, kortbent och inspirerad 7-åring

Täby Extreme Challenge
Då var man med i startlistan till TEC i år också. Nu är jag revanschsugen. Jag vill inte bryta efter 14 mil som förra året (trots att jag då fick silver) och jag vill inte få vätskebrist  och bara hinna 12 mil som jag gjorde i Finland för några veckor sedan.

Jag har en förhoppning att jag ska klara det. Det var nämligen min kompis Anne-lie som sa till mig helgen som var att eftersom jag fyller år snart, närmare bestämt den 10:e april  (under TEC-loppet) att hennes födelsedagspresent från henne till mig är att vara min pacer under TEC. Jag kunde inte annat är tacka ja och mejlade genast Janne och Patrick för att se hur det låg till med startplats.

Jag fick ett positivt svar:

Hej Lisse,

Vi har ett positivt besked till dig. Du har fått en startplats till TEC via
”speciell motivering”.

Löparhälsningar,
Jan Söderkvist och Patrick Joyce,
Tävlingsledare Täby Extreme Challenge

Kortbent
Idag gick jag på en underbar skogspromenad med mina små kortbenta lurviga vänner.

Skogspromenad med kortbenta

Vissa partier fick jag bära dem då jag var rädd att de skulle bli alltför nedkylda av att hoppa i den djupa snön.
Nu efterlyser jag bärselar/ryggsäckar som är anpassade att bära 10-kilos hundar kortare stunder inför kommande äventyr alla årstider .

Inspirerad 7-åring
Ikväll när jag satt och läste lite mail så betedde sig min 7-åring plötsligt lite underligt. Han startade löpbandet och sprang och sprang. Efter en stund så hörde jag hur han ökade lutningen till max och ropade ”Nu bestiger jag Mount Everest!” ”Titta hur stark och snabb jag är”. Ena kortbenta hunden vilar relaxat på golvet bredvid.

Mount Everest träning

Jag tittade lite förvånat på honom och tänkte att det är ju riktigt bra att jag inte släpade med alla hans leksaker när vi flyttade för åtta månader sedan…

Efter ytterligare en stund började han på eget initiativ göra armhävningar. Inte vanliga armhävningar utan riktiga tuffa armhävningar! Hunden övervakar aktiviteten liggandes på köksstolen.

Armhävningar

Nu kunde jag inte annat än fråga vad han höll på med. 
”Jo, jag tänker bli stark och kunna springa uppför väggen och göra bakåtvolt som pojken på TV kunde göra”. 

Vad kul att TV kan inspirera till fysisk aktivitet tänkte jag!

Dansmarathon

I helgen var det dansmara på folkets park i Örnsköldsvik.

Jag har aldrig varit på dansmara förut. Jag har inte ens dansat ”vanlig” dans förut om man inte räknar de tre gånger som jag provade för 25 år sedan. Jag var och är definitivt en nybörjare!

På fredagen åkte jag till Parken tillsammans med min storasyster som inte heller har dansat på många år. Hon var nyopererad och hade inga planer på att dansa så hon letade upp ett bord där hon kunde sitta och titta under större delen av kvällen. Jag hade inte direkt några förväntningar på helgen annat än att ha kul och att lära mig dansa.

Precis när vi anlände ställde vi oss och tittade på alla som dansade och förundrades över att det verkade vara enbart par, av alla kategorier (tje-kille, kille-kille, tjej-tjej) på golvet. Vi drog den slutsatsen eftersom alla i våra ögon dansade dirty dancing och hånglade för fulla muggar.  Vad jag fick veta senare under kvällen var att de dansade Fox och gnussade! Åldern på alla som var där var väldigt varierad. Det var många yngre, men det fanns killar och tjejer från ca 18 till 70 år på stället.

Lite läskigt var det innan jag tagit de första dansstegen, men det var ingen idé att skjuta upp det. Om jag skulle lära mig så var det bara att ta tjuren vid hornen och följa med ut på dansgolvet med första bästa tjur som eventuellt skulle komma att bjuda upp. Som tur var så dröjde det inte länge innan första tjuren kom.

Ta tjuren vid hornen

Första dansen gick sådär. Jag tror att han körde någon typ av Foxtrot, men den var för mig som ovan dansare väldigt otydlig. Första dansen var ingen katastrof, men den gick inte heller särskilt bra. Jag började gå ifrån dansgolvet och blev uppbjuden igen innan jag hann därifrån.

Andra dansen var helt annorlunda. Det var ingenting jag kände igen från annan än filmen Dirty Dancing. Jag fattade inte riktigt vad han höll på med utan trodde väl bara att han försökte dansa någon slimig foxtrot och jag gjorde allt för att försöka lista ut stegkombinationen.

När dansen var över blev det dags för damernas. Usch, damernas har jag aldrig varit förtjust i. Vem i hela friden skall man bjuda upp? Tänk om man blir nobbad? Jag måste samla mod och tänka ut någon strategi. Jag kände inte för att stå som någon panelhöna och vänta en massa låtar tills det blev herrarnas igen. Jag gick målmedvetet och valde ut offer efter offer efter lagom längd och snäll utstrålning. Jag dansade dans efter dans och nu hade jag kommit över den läskiga fasen. Ibland gick det bra och ibland sämre.

Vissa av dansarna var överdrivet lätta att följa då bristen på variation i deras dansteg var uppenbar och stundtals var det nästan risk att man skulle bli åksjuk när man dansade vad jag skulle vilka kalla det ”gungstolsdansen höger-vänster” alltför länge.

Gungstolsdansen

Vissa av dansarna hade så svettblöta kläder att det plaskade och skvätte ner mig när de dansade förbi. Ganska äckligt faktiskt!

svettiga danspartners

Efter några timmar fattade jag slutligen att det fanns både Foxtrot och en nyare dans som kallades för Fox. Jag lyckades även tyda ett mönster att män som var i min ålder och äldre höll sig till gammeldags Foxtrot och yngre killar och proffsiga lite tuffare dansare körde Fox.

Jag fortsatte att dansa med trial and error i flera timmar och det var oundvikligt att inte utsättas för en ”gnussare”. Han bjöd upp och tog tag i mig samtidigt som han frågade ”Ska vi gnussa?” Jag tittade på honom, med troligtvis skräckslagen blick och sa ”Vad är det?” samtidigt som jag förklarade att jag var nybörjare. Han erbjöd sig genast att lära ut gnussning. ”Man vrider huvudet fram och tillbaka under dansen och dansar panna mot panna eller haka mot panna beroende på danspartnernas längd”, berättade han. ”Sure, go for it”, tänkte jag. Här skall läras allt som går ikväll. Jag hade tur. Han var skitbra på att lära ut. Låten var inte så snabb och han berättade hela tiden hur man skulle göra och dessutom var han en fena på att föra i Fox så nu kunde jag följa riktigt bra samtidigt som vi gnussade trots att jag vanligtvis är värdelös på att koordinera.

Jag upptäckte att det finns både fördelar och nackdelar med att gnussa. Det är inte kul när partnern är så svettig att man halkar omkring med huvudena och riskerar att halka av i svängarna och slå näsan. Det är inte heller kul att man blir alldeles röd i pannan från all gnuggning, speciellt om man har killens haka på pannan och den är full av skäggstubb!

Gnussa med skägg

Fördelarna med att gnussa när man dansar är att det blir mindre statiskt för den sneda nackmuskeln och väldigt intimt med rätt person.

Tacka vet jag föresten killarna som byter t-shirt under kvällen, använder sig av svettband eller har en liten svetthandduk i bakfickan som de använder sig frekvent av.

Hunk med svettband

 

Det var en lärorik kväll, men första kvällen stannade jag inte så länge. Bara från klockan 19.00 till strax över klockan 01.00 på natten. Målet för denna natt var bara att testa på och komma över läskighetströskeln. Den riktiga dansnatten skulle ske dagen efter när Anne-lie kom. Jag och syrran åkte hem och jag var nöjd med kvällen även om jag inte fått blodad tand ännu.

På lördagen kom Anne-lie till mig från Östersund.

Anne-Lie och Lisse

Även hon hade varit ut och dansat på fredagen hemma i Östersund och tyckte det skulle bli kul att gå ut på ett nytt ställe. Som vanligt när vi träffas så måste vi uppdatera varandra på livet och just i kväll blev det mycket prat om dans. Jag hade berättat lite om kvällen innan och jag kan säga att hennes förväntningar på stället var inte särskilt höga när jag berättade om alla ”par” som verkade befinna sig på dansen kombinerat med gungstolsdanser,  gnussare och plaskblöta dansare. Jag hade inte heller spanat in några 10-poängare som jag trodde skulle vara lämplig att dansa extra mycket med. Däremot vimlade det av korta killar (Anne-lie är lång) med gubbmage.

Anne-lie hade dessutom egna danserfarenheter som gjorde att mina förväntningar sviktade. Jag låg dubbelvikt av skratt när hon berättade om när hon var på dans i Sundsvall för ett tag sedan. Där hade hon dansat med en man som berättade att han hade ett stort problem nu när dansen var nedlagd där vart han bodde. Han berättade att han inte kunde åka längre bort än 10 minuter från hemmet och att han ständigt måste vara på vakt och passa larmet. Anne-lie blev nyfiken på vad det var för larm som han vaktade och var ju tvungen att fråga. Hon blev mäkta förvånad då han svarade ”Larmet till mjölkroboten” samtidigt som han tittade konstigt på henne som om det var den vanligaste saken i världen att man har en mjölkrobot till korna hemma!

mjölkrobot

Vi var i alla fall glada och fulla av energi när vi begav oss till dansen på lördag kväll.

När vi kom fram var det redan fullt på parkeringen så vi fick parkera på gatan. Det såg ut som om medelåldern var snäppet äldre idag och Vi hann bara hänga in ytterkläderna och närma oss dansgolvet då vi blev uppbjudna.

Idag gick det mycket bättre! Anne-lie dansade och buggade och foxade. Jag gjorde mitt bästa för att hänga på alla danser.

Dansmara på Parken

Nu började jag upptäcka stora skillnader mellan dansarna och jag insåg nu att min urvalsmetod dagen innan gjorde att jag till största delen dansat med ”sämre” dansare. Idag haffade jag dansare som redan var på dansgolvet och inte stod och tryckte i något hörn. Trots att jag inte var speciellt duktig på att dansa själv så kände jag hur bra och kul det var att dansa med en som kunde föra riktigt bra. Himla vad kul vi hade!
Nackdelen nu när vi började bli mer vana att dansa var att våra krav på bra dansare ökade. Det var nu riktigt frustrerande när man blev uppbjuden av en mindre duktig dansare som bara dansade 1-höger-1-vänster, och inte ens i takt. Vi blev helt uttråkade och man undrade för sig själv om inte låten skulle ta slut någon gång och hur man skulle stå ut att dansa två låtar enligt vett och etikett med samma person!

Jag såg knappt till Anne-lie då hon dansade på annat håll hela tiden, men vi lyckades sammanstråla vid de fina vattenautomaterna och fluortantsmuggarna som fanns på Parken och det blev en ofrivillig paus på damrummet då Anne-lie dansade så klänningen ramlade av. Hon var helt lyrisk när vi stod inne på toaletten och satte fast klänningen med en säkerhetsnål som hon improviserat tagit från en reflex. ”Den här klänningen fungerar jättebra på dans i Jämtland, men här är de så himla duktiga på dansa och det går så hett till när man flyger omkring så att kläderna ramlar av!” ”Det här är ju nästan som att ha sex!”

Säkerhetsnål

”I Östersund finns det föresten bara en enda som är lika fantastisk på att dansa som de flesta som är här. Jag säger inte vem det är för då kommer alla vilja dansa med honom.”

Vi stack iväg ut på dansgolvet igen och hoppades att säkerhetsnålen skulle sitta på plats ända tills rätt tillfälle då den kunde få sprätta upp om någon fel person blev för närgången.

Det hade kommit människor från hela Sverige. Umeå, Östersund, Härnösand, Kumla, Västerås, Strömsund, Övik, Norrköping, Linköping etc.etc.

När jag under kvällens gång satt ner i tre minuter så log jag för mig själv när bordet jag satt vid var fullt med Gainomax, Red bull och andra energipreparat. Jag insåg att för vissa människor betyder dansen lika mycket som ultra gör för mig och det finns stora likheter med ultralöpning då de åker kors och tvärs genom riket för att dansa, är mycket sociala, har med sig ombyteskläder för ombyte under kvällen och dessutom måste inta energi för att orka.

Anne-lie berättade hon tyckte det var stor skillnad på mentaliteten här i Övik jämfört med ställen hon varit på förut. En gång när Anne-lie dansade på ett dansställe så kläckte en arrogant kille hon dansade med ur sig ”Ja, det finns ju egentligen bara en enda tjej på detta ställe som jag kan dansa med för att alla är ju så värdelösa” (med undermeningen att Anne-lie var inte den personen).”

Här i Övik var det precis tvärtom. Alla killar som var riktigt duktiga på att dansa var trevliga, ödmjuka och hjälpte till att ge tips till oss mindre duktiga på ett fint sätt. Ingen var dryg och otrevlig.

Under åtta timmars dansande var det bara tre stycken karlar som Anne-lie tyckte var riktigt dåliga på att dansa.

Annelie gjorde allt för att undvika att gnussa under kvällen ända tills det var oundvikligt då en överförfriskad karl började dansa dirty-Fox och gnussa för fullt. Supervidrigt!

Det var dock bara totalt tre personer på hela kvällen som vi kände luktade alkohol, vilket vi tyckte var mycket positivt.

Anne-lie buggade massor hela kvällen. Till och med jag fick prova på att bugga när jag träffade på en tålmodig ”danslärare”. Han var snäll att spendera massor med tid på en nybörjare som mig. Vi både foxade, gnussade och buggade. Det var skitkul! Tack Morgan.

Både jag och Anne-lie lärde oss mycket under kvällens gång och vi fick många danstips under kvällen och här är några av dem:

• Ta små steg  utan att lyfta på fötterna (i Fox och foxtrot) så blir det inte så hoppigt
• Blunda, slappna av och följ med
• Lång, lång, kort.
• Det hör till vett och etikett att man skall bjuda igen under kvällen om man blivit uppbjuden
• På t.ex. Öland dansar man fyra låtar på en gång. Då bjuder man igen på en gång och sparar tid och slipper springa omkring och leta upp personen som man ska bjuda igen.
• I Umeå och Gävle brukar det finnas mycket duktigt dansfolk.
• Gå med i dansmaffian.

Vi dansade till klockan 04.00 och kom hem klockan 05.00 på morgonen. Jag måste medge att det var mycket roligare att dansa än jag trodde och blir jag riktigt duktig framöver så är det också bra träning. Som det var nu så hade jag inget problem med flåset och jag blev inte svettig över huvud taget, (inte av mitt eget svett i alla fall), men musklerna i ryggen, nacken, insidan av höger lår och högra vaden är ömma så här dagen efter.

Lär jag mig bugga så ska jag också bli svettig och få upp pulsen, men jag lovar att jag skall hålla mig fräsch med ombyte så jag inte skvätter ner andra.

Så snart jag får tid skall jag anmäla mig till en buggkurs!

Att slarva med vätskeintaget och springa ett 24-timmars lopp otränad

Åter hemma efter en intressant ultrahelg i Finland.

Dagen innan loppet
Jag flög ner till Stockholm på fredagen. På Arlanda träffade jag bl.a. mina gamla löparkompisar Mikael Forsström och Marie Blommé och vi åkte vidare till Finland tillsammans med Marcus Aveholt och Jonas Wängberg.

Vi var ett flertal löpare som skulle bo på samma hotell så vi åkte gemensam taxi från flygplatsen till hotellet.

På gångavstånd från hotellet fanns en liten mataffär dit vi gick för att inhandla mat och dryck som vi skulle använda under loppet. Jag fick inte tag i allt som jag ville ha på långa vägar, men försökte improvisera så gott som jag kunde.

Senare på kvällen åt vi mat och väntade in nästa gäng löpare, Zingo Andersen och Sandra Lundqvist som kom med ett senare plan.

Laddad
Efter en natt med bra sömn kände jag mig pigg, utvilad och laddad när vi stod på startlinjen. Jag och Patrick Joyce satt avslappnade längs bak på golvet i ”startfållan”.

Efter ett 5 månaders långt ultrauppehåll pga. flytt visste jag att jag inte var speciellt vältränad jämfört med alla andra löpare som stod på banan, men jag hade planerat att ta det lugnt och att ha kul.

Foto: Mikael Forsström

Bara att vara på plats i Espoo igen och träffa alla gamla och nya kompisar var kul. En av de nya löparvännerna var Magnus Wik, en långdistansare bosatt i Ö-vik tillsammans med sin flickvän. Han hade hälsningar till mig från Ari Pohjola som hade valt att springa Bislet i år istället för Espoo.

Snigelstart
Starten gick och jag hade bestämt mig för att vara lydig och springa exakt lika långsamt som min klubbkompis Micke som planerat farten. (Han är en fena på planering och kalkylerar hela tiden allt möjligt högt när vi springer). Det var fruktansvärt svårt att hålla långsam fart i starten!!! Det känns dessutom himla pinsamt att komma sist runt banan redan från start, men jag fick bita ihop och koncentrera mig på att lufsa fram långsamt för jag vet ju att det straffar sig längre fram i loppet med en för snabb start. Det dröjde inte länge tills andra löpare började sakta ner och tills vi hittade snart vår tänkta hastighet ca 2.47 min per varv.

Energisstationen
Jag tycker att arrangörerna hade ganska bra utbud i energikontrollen i år, men däremot tyckte jag inte att vätskorna var så bra. Vattnet smakade klorin, saften för söt, sportdrycken för koncentrerad och läsken för lite kolsyra.  Redan från start fick jag kväljningar av vattnet. Rena rama bassängvattnet! Jag hade räknat med att kunna dricka obegränsat av arrangörernas vatten, Cola och mineralvatten vilket gjorde att jag inte handlat något av det på mataffären och nu när jag inte kunde dricka av arrangörernas utbud så det dröjde inte länge förrän jag kände av att jag drack för lite. Jag var torr i munnen och började må lite smådåligt. Jag hade räknat med att folk skulle börja må dåligt efter 12 timmars löpning vid midnatt, men redan efter 10 timmar och 37 minuter sprang jag av banan och spydde i toaletten. Jag kräktes tre gånger på raken och sedan kunde jag springa vidare och mådde ganska bra en längre stund.

Foto: Esko Anttila

Kaffe och salta kex
Jag har absolut underskattat kaffe och salta kex! Någon gång under loppet fick jag i mig något som jag kunde behålla och jag fick tillfälligt massor med energi och varvtiderna blev snabbare igen. Även om jag fick i mig lite näring så släckte inte kaffet törsten så jag visste att jag fortfarande drack för lite.

För de flesta av mina löparvänner gick det riktigt bra och Micke och Zingo imponerade starkt! Marie slog egna personliga rekord hela tiden. Jag började få svårt att hålla värmen.

Foto: Esko Anttila

 

Meddelanden
Det var skitkul att få alla meddelanden på smålappar som arrangörerna delade ut från både människor man känner och okända. Då jag mådde som sämst och fick fina meddelanden från Sigvard Koplimäe och min klubbkompis Peter Lembke så blev jag nästan tårögd!

Glass
Någon gång under loppet när energin var som lägst stod plötsligt löparen och fotografen Peter Tubaas framför mig och sträckte fram en glass. Den var verkligen välbehövd och energin infann sig snabbt igen. Tack söta Peter!

Osmotiskt vatten
Energin gick upp och ner under loppet och när jag mådde som sämst så erbjöd Sari och Mikael Heerman mig osmotiskt vatten mot illamåendet. Det var vidrigt! Om det vanliga vattnet smakade som bassängvatten så smakade detta vatten som om några smutsiga människor badat i samma bassängvatten.  Illamåendet blev inte bättre. Det hade nu gått 20 timmar sedan start och jag hade bara behövt gå på toan en halv gång sedan start vilket var bevis på att jag inte fick i mig tillräckligt med vätska. Eftersom jag sedan länge insett att jag inte skulle klara av att nå mitt mål bestämde jag mig för att gå och duscha och byta om istället för att riskera att kollapsa med arytmi pga. elektrolytbrist.

Trots energibristen var jag oförskämt pigg! Jag hade inget behov av att sova trots att jag nu varit vaken över ett dygn. Jag satt ner ett tag och försökte fylla på energireserverna och sedan hoppade jag på banan igen för att promenera runt banan den sista timman för att åtminstone passera 12 milsstrecket.

Tävlingsinstinkt
Marie Blommé som fått ont i sitt knä under loppet såg nu pigg och stark ut.

 Vi låg nu på ungefär samma distans och jag fick verkligen anstränga mig för trycka ner tävlingsinstinkten och  inte försöka springa ifrån henne. Jag hade ju varken springkläder eller springskor på mig längre så jag ville inte svetta ner mina resekläder och jag tyckte att hon förtjänade att slå mig då hon tränar mycket mer än mig och är till och med en TSM-are! Det var oerhört frustrerande att inte sprinta på slutet.

Foto: Antti Näreaho

Detta gör jag inte om. Nästa lopp skall jag inte byta om till civila kläder förrän loppet är helt slut hur dåligt jag än mår. Jag skall behålla löparkläderna på!

Summering
Om jag summerar loppet så tycker jag att trots att det var länge sedan jag sprungit en ultra så var det som om kroppen trots allt kom ihåg hur den skulle springa efter några timmars löpning och jag kände mig inte otränad. Skulle jag inte ha blivit illamående så tror jag att jag skulle ha klarat mitt mål på 150 km. Alla muskler, leder och fötter var riktigt opåverkade under loppet och även efter det att jag gått i mål. Jag älskar Ultra!

Bilder från loppet:
Mickes foton
Antti’s foton

Saris foton

Lisse’s bloggfoton
Läs Mickes berättelse:

Finsk TV:

Resultat kvinnor
Resultat män

Sprint mellan flygterminalerna
Det skulle snart visa sig att jag inte sprungit färdigt för dagen. Jag visste redan innan loppet att jag bara skulle ha 15 minuter på mig att ta mig från planet i utrikeshallen till Höga kusten flyget till Övik i inrikeshallen så jag reste med enbart handbagage. När Finlandsplanet väl landat efter en lätt försening hade jag bara fyra minuter på mig till incheckningen för nästa flyg innan den skulle stängas. Nu sprintade jag, och jag hann precis! Torr i halsen och svettig fick jag mitt boardingpass och jag slängde mer än gärna av mig alla varma kläder i säkerhetskontrollen. Jag var så himla glad. Jag hade sprungit ultra i ett dygn och jag kunde sprinta så att jag hann med mitt plan och  jag slapp därför åka buss hela natten för att komma hem.

Kommande planer
Jag har lite svårt att ta mig till alla tävlingar som jag vill nu när jag bor här uppe i norr och jobbar mycket samtidigt som jag inte kan lämna barnen ensamma hur som helst så min plan framöver är att försöka hinna med en egen mara varje eller varannan helg då jag inte springer en tävling.

Jag skulle väldigt gärna vilja springa Karlstad 6-timmars som går i morgon (trots att jag skulle få skämmas på plats för den fula bilden på mig som arrangörerna lyckats fiska fram och tryckt på inbjudan), men det blir dansmara  för mig i helgen i ställlet så jag får hoppa det i år.

Vecka 10 är den vecka som jag och Anne-Lie Magnusson brukar åka på Training Camp  med Springtime i Portugal. Även i år hoppas jag att vi kommer att komma iväg. Semestern är inbokad men inte flyget och hotellet.

Täby Extreme Challenge (TEC) vill jag naturligtvis springa. I år fyller jag dessutom 40 år under det loppet så jag håller tummarna att jag kommer att kunna komma ifrån och få fira min födelsedag med att göra det som jag verkligen gillar och att det kommer att finnas möjlighet att anmäla sig på plats.