Swedish Alpine Ultra 110 km

Då har jag sprungit min första fjällultra 110 km mellan Nikkaloukta och Abisko. Det var verkligen en löparupplevelse utöver det vanliga.

Nikkaloukta-Abisko 110 km på Kungsleden

Det tog på att resa från före 05.00 på morgonen med de norrländska tågen som inte fungerar som de ska, men jag fick åtminstone trevligt sällskap från Umeå när jag hoppade på samma tåg som Mats och Micke från Team Fakta.

Team Fakta - trio

Väl framme i Nikkaloukta möttes vi upp med bil av arrangören Roland Engström, vilket jag uppskattade oerhört. Han var mycket pratsam och skjutsade oss efter önskemål från vår sida till en liten ICA butik där vi kunde köpa löparproviant inför det kommande dygnet på fjället.

Roland Engström

Som vanligt föredrar jag riktig ordentlig energi- och saltrik mat på mina längre löparturer istället för piller och pulver och jag har tillräckligt med erfarenhet nu för att veta vad min kropp behöver under ett lopp. Det som var utmaningen under detta lopp var att jag måste bära med mig rätt mängd mat redan från start för det kommande dygnet och det var mycket osäkert vad som skulle komma att finnas i fjällstugorna längs vägen eller om de över huvud taget skulle vara öppna när vi anlände till dem.

Min matpackning bestod av 6 väldigt energirika fettbildande hällakakor med extrasaltat smör, stora mängder vitlökssalami, MYCKET  31-procentig Brie ost och mycket isbergssallad för vätans skull. Utöver denna basmat hade jag 4 clementiner, en liten påse saltade nötter/torkad frukt, ett paket salta katten, en Cola, en flaska Proviva mango, några Resorbtabletter med apelsinsmak och ca en liter vatten i vattenblåsan.

Brie och salami

Efter vi hade shoppat mat passade vi på att köpa dagens lunch/middag i Kiruna, vilket blev Thai-mat innan vi åkte vidare till Nikkaloukta.  Jag var glad att jag gjorde det då jag senare insåg att jag inte tyckte att matutbudet och matkvaliteten i Nikkaloukta matchade priserna.

I Nikkaloukta inkvarterades vi i små söta stugor. I min stuga var vi 5 personer.  Det var riktigt varmt i stugorna och det var tydligt att myggen kände av det kokande blodet i våra ådror så vi gjorde vad vi kunde för att stänga ut dem. I stugan fanns 4 våningssängar och jag som var kortast fick en extrasäng vilken jag tog enbart madrassen från och placerade den på golvet i ett litet tvättrum. Eftersom jag sov på golvet så tror jag hade det minst en grad svalare i min skrubb så jag hade nog bästa platsen. Jag som hade varit vaken sedan kl. 04.00 gick och lade mig först och hade nu nytta av tidigare tävlingar då jag insett fördelen med att ha med mig öronproppar i packningen.

På morgonen åt vi rejäl frukost och sedan vägde vi våra väskor innan start. Min ryggsäck vägde fullpackad med mat, dryck och reservkläder ca 4 kg.

4 kilo

Vid 9-tiden var vi 5 löpare som stod startklara på startlinjen. Mats, Micke, Daniel, Franklin och jag.

Startfältet: Franklin, Micke, Daniel, jag och Mats.

Det var riktigt varmt och myggen sög blod genom kläderna på oss. Jag kände mig tvingad att ha långbyxor på mig trots att det var alldeles för varmt att springa med det.

Vi stack iväg glada i hågen i en skön takt och myggorna var glada och verkade också tycka att det var en njutbar takt…

Njutande mygga

Mobiltäckningen upphörde ganska omedelbart efter att vi sprungit våra första kilometrar.

I början av loppet mötte vi en hel del utländska och inhemska vandrare. Jag insåg väldigt snart att det är här karlarna som man vill ha håller till. De var brunbrända och muskulösa och bar leende på tung packning. Ibland lagade de mat i den vilda naturen och alla gånger möttes vi av en trevlig hälsning.

Girls, nästa tjejresa blir kanske en vandringsresa? 😉

Första sträckan var lättsprungen men jag insåg ändå ganska snart att den var mycket stenigare än jag förväntat mig. Jag vrickade vänster fot två gånger inom de första fem kilometrarna vilket gjorde att jag blev försiktigare och fick en annan respekt för underlaget eftersom jag visste att det var många kilometrar kvar.

Stenigt underlag (Foto:Mats Dänsel)

Det var varmt och svettigt och ryggan var tyngre än normalt så därför fick jag ganska tidigt skavsår på ena axeln och tvingades stanna till och bli omplåstrad med Leukosilk av Micke som naturligtvis hade med sig de flesta förnödenheterna i sin rygga.

Första korta stoppet var i Ladjujavri . Där passade jag på att gå på dass, vilket jag inte skulle glömma i första taget då en stor del av Lapplands myggor hade lagt sig i bakhåll under dasslocket.

Bakhåll

Här fanns även Lap Dånalds där man kunde beställa renburgare. Synd att det var lite för tidigt in i loppet för att man skulle ha ett behov av ett varmt mål mat.  Jag gick dock in i caféet för att undersöka möjligheten att köpa lite mjölk. Personalen var väldigt förvånad. Det var inget som någon brukade vilja köpa. Utbudet bestod enbart av torrmjölk vilket inte var tillräckligt lockande för stunden.

Jag var inställd på att jag skulle springa hela sträckan själv då jag visste att killarna var mycket mer tränad än mig men tur för mig så bestämde de sig redan i början av loppet att löparsäkerheten var viktigare denna gång än att springa snabbt så jag skulle komma att få trevligt sällskap hela vägen.

Redan efter första korta stoppet skulle jag föresten ha sprungit vilse om jag hade sprungit ensam. Jag var inte rätt utrustad med GPS och grejer som man borde utan trodde att jag skulle hitta ändå då vi skulle hålla oss längs en vandringsled. Så fel man kan ha. Jag tror i och för sig att jag skulle ha hittat på egen hand också till slut, men det skulle väl ha dröjt en vecka eller så…

Vi fortsatte springa i den mån det gick. Leden var tekniskt avancerad. Jag försökte jämföra den med andra lopp och kunde konstatera att vissa delar av SUM med hala rötter på hösten kombinerat med Urskogsloppets blötaste och mest ojämna delar kommer lite i närheten av alla stenar och stenrösen längs Nikkaloukta-Abioskosträckan.

Stenrösen (Foto:Franklin Wood)

Det var härligt att springa längs de mer öppna vidderna där det blåste en aning så att våra förbaskade bevingade förföljare med blodsugningsutrustning lämnade oss ifred. Fjällen var dessutom otroligt vackra och om man inte skulle ha behövt koncentrera sig ordentligt på vart man satte fötterna så skulle man säkert ha njutit ännu mer av utsikten. På vissa ställen mitt ute bland ingenstans stod det skyltar med texten Meditationsplats.

Meditationsplats

Jag förstår tanken med meditation i lugnet och den vackra naturen, men aldrig i livet att jag skulle stanna till och stå stilla utan fem lager mygghattar och några bitsäkra overaller på mig.

Mina löparkompisar var verkligen ett helt suveränt gäng att springa med. Det kändes som om de höll lite extra koll på mig under hela loppet. Vid ett tillfälle tappade jag naturligtvis min enda Cola i en av de forsande bäckarna vilken Franklin genast hoppade i och fiskade upp utan tanke på sin egen säkerhet.

Min hjälte Franklin Wood

Under hela loppet så turades dessutom Franklin och Micke om att springa bakom mig och kvasta så jag inte sprang vilse.

Navigeraren Mikael Forsström

Mats som oftast höll sig i täten med Daniel vände sig om och vinkade ibland och när vi kom till Kebnekaisestugan så delade Daniel med sig av sin Sportslick.

Leende Mats Dänsel

Snälle Daniel Becker (Foto: Mikael Forsström)

Kebnekaisestugan var fin och man kunde handla lite småsaker till överpris som FjällCola, chips och enklare varm mat, men det var fortfarande torrmjölk som gällde om man ville dricka mjölk.

Efter ett stopp gav vi oss iväg på nya äventyr. Många av partierna var riktigt blöta då leden gick över en massa isande fjällbäckar med snöpartier och osynliga spänger. Mabs Sport kompression sockar kombinerat med tår insmetade med Inotyolsalva är en helt suverän kombination som jag varmt rekommenderar om man ska springa långa sträckor utan att få blåsor på fötterna trots blöta strumpor. Det fungerar riktigt bra under ett helt dygn.

Blöta fötter (Foto:Franklin Wood)

Snart kom vi till Singistugan. Där fanns det vandrare som låg och sov så vi fick smyga lite. Mats och Daniel bjöd på varm buljong och jag passade på att byta ut min funktions-t-shirt till en långärmad AKLIMA WOOLNET 120 g soft merino wool. Den var helt suverän när det gällde att hålla sig torr och varm och det var då en himla tur för det priset! (Tjejmodellen med täckta bröstpartier är snyggare än den för män som inte har det) Ullnätet kanske inte var optimalt som myggskydd, men å andra sidan tror jag att det skulle bli alldeles för jobbigt att springa med bepansrad skoteroverall.

Stärkt efter klädombyte, energirik macka och varm buljong satte vi fart igen. Det gick fortfarande stadigt framåt, men jag tror att besvikelsen över att vandringsledens underlag var betydligt mer lämpad för vandring än löpning gjorde några av oss en aning frustrerad. För egen del så tror jag det var min överlevnad för att tack vare det så halkade jag inte alltför långt efter.

Återigen var jag tacksam för att Micke hade laddat ner en rutt i sin GPS. Leden som bestod av typ 90%!!!???(Lätt överdrivet ;-)) stenbumlingar var märkt med något så dumt som stenar! Hur lätt tror de egentligen att det är att på avstånd se dessa stenar bland alla stenar?!

Otydligt märkt vandringsled

Jag kan konstatera att det inte är lätt och då har jag till och med mer perfekt syn (1.20) än normalt efter att för några år sedan ha korrigerat min närsynthet med LASAK.

Jag höll mig hack i häl med min trygga klubbkompis Micke för att vara säker på att hitta rätt.

På flera ställen längs leden var det hängbroar av metall. De var riktigt läskiga. Jag skulle inte vilja vandra där med varken hundar eller barn. Det var säkert nästan en meters glugg upp till första säkerhetsräcket och man kunde lätt rulla över brokanten ner i alla forsande bäckar eller på vassa stenrösen om man hade oturen att snubbla till precis när man gick över bron. Jag är riktigt förvånad faktiskt att säkerheten på en sådan allmän plats är rent ut av urusel. Turligt nog så snubblade vi till och ramlade bara omkull några gånger på andra mindre farliga ställen.

Hängbroar (Foto:Franklin Wood)

Snart kom vi till Sälkastugan. Där jobbade riktigt trevlig personal. De bjöd på saft helt gratis och var genuint intresserade av våra strapatser. I affären kunde man köpa alla möjliga sorters torrmat om man hade velat samt läsk, öl och lite annat smått och gott. Tro det eller ej, men jag drack några klunkar öl som Micke köpte (vilket är MYCKET ovanligt när det gäller mig) innan vi fortsatte och den beska ölsmaken kändes riktigt bra efter att jag redan druckit upp min söta Cola och Proviva.

Vätskeintag (Foto:Mikael Forsström)

Vädret hade varierat under loppet och vi fick känna på både, hetta, vind, sol, snö och regn. När vi kom till Tjäkjapasset som var banans högsta punkt började det regna och blåsa ordentligt. Det var riktigt brant och hur jag än försökte charma Micke som inte sprang så långt före mig att bära mig så lyckades jag inte. Det var nu som jag fick hjälp av Salta katten. Det var helt suveränt att bara fokusera på att äta lakritsgodis hela vägen upp till toppen.

Salta katten

Äntligen såg jag vindskyddet som killarna redan hunnit in it. Jag skyndade mig in jag också innan jag regnade eller blåste nerför berget igen.  Jag kände inte för att bestiga denna igen.

Vindskyddet var enkelt och det fanns inte mycket mer än en kamin som man kunde elda i om man skulle stanna längre. Det kändes motigt att ge sig ut i ruskvädret igen, men vi tog mod till oss och gjorde det till slut ändå efter att ha ätit lite och stannat till aningen för länge. Tack och lov så hade Micke som vanligt varit förutseende och packat ner dubbla regnponchos som han delade med sig med mig. Det skulle visa vara väldigt välbehövligt.

Regnponcho (Foto:Franklin Wood)

Det regnade och blåste och skulle jag inte ha haft regnskyddet så skulle det ha varit betydligt svårare att hålla värmen fram tills nästa vindskydd. Den kommande sträckan var ett öppet blåsigt landskap över ett enda stort avlångt stenröse. Jag halkade på efterkälken ganska rejält, men tack vare att det var ett öppet landskap och flera kilometers sikt så kunde jag se killarna framför mig hela tiden.

Vi såg alla fram emot att få komma in i Tjäkjastugans värme. Det började bli sent på kvällen och vi hade sprungit sedan klockan nio på morgonen. Jag tror vi alla blev förvånad då vi bland alla trevliga löpare och vandrare stötte på en riktig ”skata” utan kunskap över huvud taget om kundbemötande.   Det var en dam i 50-60 års ålder som spärrade stugan för oss och sa att vi inte fick komma in eftersom vi löpare inte föranmält att vi skulle komma och att den var full. Vadå föranmält? Hur gör man det? Telefonerna fungerar ju inte ens uppe på berget. Måste vandrare göra det också? Vad är det för skillnad på fem löpare utan packning och fem vandrare med massor av packning? Jo, vi löpare tar mycket mindre plats! Hon upplyste oss även att det skulle kosta 60 kr per person att använda stugan (40 kr var den uppgift vi fått innan loppet), men att vi minsann inte skulle få använda den. Själv hade hon säkert åkt helikopter till stugan…

Lat skata

Det var ca 13 km till nästa stuga och vi ville inte riskera att få detta bemötande igen om 13 km om skatan hade en tvillingsyster eller klon som var lika elak i nästa stuga, för då skulle vi inte få komma inomhus i värmen då heller för den återhämtning som vi faktiskt behövde denna tid på dygnet.

Turligt nog så var jag i sällskap med mina extremt trevliga löparkompisar vilka har extremt tålamod i alla situationer och de lyckades till slut tämja skatan och få rabatt på ”inträdet”. Det var tur att jag inte var den som anlänt först. Jag skulle nog ha plockat fjädrarna på henne och fortsatt med låg energinivå och dåligt humör till nästa stuga…

När vi väl kom in i stugan så fanns det massor med plats. Man kan ju undra vad skatan hade varit orolig för. Att vi var för tjocka och skulle fylla upp stugan eller att vi var så vilda och fulla med energi att vi skulle ta sönder hela stugan?

Det enda som jag förstår att hon kunde oroa sig för var att vi skulle hänga upp våra stinkande kläder i torkrummet som var avsedd för vandrare. Det var naturligtvis det första vi gjorde och för övrigt stank rummet redan.

Efter lite varm buljong och vila så hade vi tillräckligt med ork att fortsätta till nästa stuga även om det tog emot att fortsätta ut i den svala luften.

Den kommande sträckan hade mer buskar och mer mygg. Jag blev naturligtvis biten som bara den. Och jag tror inte på mina löparkompisars teori att den som tänker mest på sex blir mest biten! Jag smakar bara naturligt godast av oss fem 😉

Alesjaurestugan ser man flera kilometrar innan man ens är i närheten av den. Den som sprungit femmilaren på training camp i Monte Gordo vet precis vad jag menar då man ser Yellow hotel på samma sätt säkert en mil innan man når fram dit.

Vi nådde i alla fall fram till den till slut och det var verkligen en fristad efter besöket i ”Skat-stugan”. Det var mitt i natten nu och stugan var helt tom. Det var varmt och inbjudande. Killarna sträckte ut sig på bänkarna och Daniel gjorde akrobatiska stretchkonster på golvet.

Latmaskar (Foto:Mats Dänsel)

Termosar stod uppdukade med te och kaffe och det fanns lite kakor och mazariner. Det fanns en skylt med överkomliga priser och en liten plastmugg som man kunde lämna kontanter i. Jag hade dessvärre inga kontanter då jag fått informationen att man hellre ska betala med kort uppe i fjällstugorna. Killarna samlade ihop lite pengar och jag tror inte att de gick back på oss trots att jag är skyldig för en mazarin tills nästa besök.

Nu var det ungefär 20 km kvar till Abisko och det var motigt att sticka iväg, men just nu var den här typen av lopp där man springer från A till B mitt i ingenstans en fördel för jag kan tänka mig att många skulle ha brutit vid det här laget om det varit lättare att ta sig härifrån.

Fötterna var riktigt trötta efter att ha balanserat på stenar i så många timmar. Strumporna var blöta efter att vi vadat i iskallt vatten upp till knäna i fjällbäckarna och nu bara sprang jag och Micke genom alla vattendrag utan att ens försöka akta fötterna. Eftersom vegetationen var buskig och marken fuktig omgavs vi nu av FETA mygg som inte hade några bantningsplaner.  Det var nu som jag för första gången i mitt liv insåg en fördel med att bära burka.

Mygg-burka (Foto:Mats Dänsel)

Oturligt nog behövde jag uträtta mina behov under just denna sträckan och jag kan ju bara påpeka att trosor är en underskattad myggfälla. Jag fångade minst 20 myggor i mina…

Myggbiten (i alla fall jag) och trötta anlände vi till Abiskojaure stuga. Där sov folk och vi inkvarterade oss i en vedbod istället.

Paus i vebod (Foto: Franklin Wood)

Nu gjorde fötterna ont och jag körde samma taktik som jag gör när jag brukar springa 48 timmars i Skövde. Ligga med fötterna i högläge en stund och hoppas att blodet åker tillbaka så att fötterna sväller av. Jag åt mina sista nötter och torkad frukt och sköljde ned det med vatten och en Nabumeton (NSAID värktablett).

Nu var det bara ca 13 km kvar till Abisko och det började bli väldigt varmt igen. Solen gassade och svetten lackade. Jag mådde lite illa och det vet jag att jag brukar göra runt 12 mil och försökte tänka på att det kommer att gå över. Det gick ju inte direkt att bryta så att jag fortsatte. Mats, Franklin och Daniel stack iväg ganska snabbt före mig och Micke. Jag hängde med Micke som hade gpsen men trots detta sprang vi lite fel den sista sträckan.  Maxtiden för loppet var 24 timmar och helt plötsligt när vi slutligen närmar oss Abisko blir marken lite mer springbar och Micke får fart som en gasell. Jag hade ju inget annat val än att hänga på om jag ville hitta till målet så vi sprang mycket snabbare nu och vilket underbart ljud när mobilen i ryggan återfick täckningen och smsen rasslade in, civilisation!

Det var underbart att springa i mål i värmen. 23 timmar och 56 minuter! De andra killarna sprang i mål ungefär en kvart innan oss. Jag klarade 24 timmarsgränsen tack vare Micke.

5 st Swedish Alpine ultra finishers

Tankar efter loppet: Det känns skönt att ha sprungit sträckan i fjällen. Det var otroligt vackert, något nytt för mig och en utmaning eftersom underlaget kombinerat med distansen och noll energi- eller säkerhetskontroller från arrangörens sida gjorde att min egen ultraerfarenhet var ett måste.  Jag skulle inte rekommendera loppet för någon ultranybörjare, däremot så tror jag att sträckan är perfekt för ett gäng löparkompisar som vill träna och springa ett gemensamt långpass under ett dygn eller två (även nybörjare kan vara med då om mer ultraerfarna är med och stöttar).

Formmässigt så kände jag mig ganska tränad trots att jag inte sprungit några långa pass på evigheter. Det är tydligt att mina regelbundna tvåmilare med mycket uppförsbackar kombinerat med bugg har varit tillräckligt. Dansen har faktiskt gett mig helt andra muskler runt knäna vilka fungerar rätt så bra i terräng. Tack Anders!

Tack Roland Engström för initiativet till tävlingen och tack alla mina fina löparkompisar för underbart sällskap hela vägen!

Mats text och bilder: här

Mickes bilder: här

Mickes berättelse: här

Franklins bilder blandat med några av mina: här

Franklins berättelse: här

Daniels berättelse kommer nog att kunna läsas här

Annonser
Det här inlägget postades i Health and wellness. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Swedish Alpine Ultra 110 km

  1. Ping: Första upplagan av Swedish Alpine Ultra | Rolands äventyrsvandringar

  2. Nina skriver:

    Hej
    Vilket fantastiskt äventyr, jag har velat ta mig den sträckningen sen länge,,,
    Hmm jag blir dock lite avskräckt av din berättelse, jag är ju en nubörjarultra tjej som bara har sprungit Tjejmarathon som längst. Är dock ganska sugen men om du knappt klarar det under 24 timmar så kommer knappast jag klara det.
    Skicka gärna ett mail så kan vi ha lite mail kontakt annars så finns jag på facebook om du söker på min e-post adress.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s